Skruvpålsgrund
Skruvpålsgrund, grundläggning i lös mark, t.ex. lera eller sand, genom att skruva ner spiralvridna skivor, som påminner om ett varv i en jättestor korkskruv. De nedskruvade skivorna utgör grund för byggandet.
Hur
Skivorna var cirka en meter i diameter och tillverkade i gjutjärn.
- De var ett gängvarv i tjocklek och hade ett centrumhål.
- Hålet var fyr- eller sexkantigt.
- Detta möjliggjorde att man kunde sätta i en lång axeltapp och sedan skruva ner skivan i marken.
- Axeltappen satt fast i skivan och på den kunde man förankra byggnaden, till exempel ett fyrtorn.
En sådan skruvpålsskiva med sexkantigt centrumhål finns att beskåda utanför Kanalmuséet i Trollhättan vid Trollhätte kanal.
Patenterad
1830, cirka, patenterades tekniken av irländaren Alexander Mitchell.
1840 uppfördes på skruvpålsgrund en fackverksfyr i järn på en sandbank vid Maplin Sands i Themsens mynning.
Under 1850-talet uppfördes i USA och England ett tiotal järnfyrar på skruvpålsgrund.
Sverige
När tekniken för första gången användes i Sverige 1858 var den således väl beprövad.
Den har här använts för grundläggning i lös sand av fyrarna:
- 1858 Gotska Sandön
- 1863 Sandhammaren
- 1866 Ystad inre
Tekniken har säkerligen även använts vid Trollhätte kanal som delvis kantas av "bottenlös" lera. Som sagt, utanför Kanalmuséet i Trollhättan finns ett exemplar att beskåda.
Tekniken har också använts vid uppförandet av byggnader i Göteborg. Kajområdena på norra sidan av Göta älv utgörs av utfyllnad som tagits då älven muddrades upp för att bli farbar. De består med andra ord av blålera.
Jfr Sandhammaren, Ystad inre, Gotska Sandön, öppet pelartorn.