Lod
lod har ett par olika betydelser, bland annat:
1) tyngd för att driva ett urverk, eller
2) anordning för att mäta vattendjupet och bottnens beskaffenhet, eller
3) ämne för hopfogning av metall, eller
4) halt / koncentration. Jämför ordet "fullödig".
Lod till drivning av urverk
För drivning av urverk användes antingen fjäder eller lod och vajer. För båda gällde att de behövde dras upp regelbundet och krävde därför "ständig bevakning".
För drivning av anordning för att alstra en fyrkaraktär som blixtsken eller blänk, antingen med omgående lins eller parabolisk spegel, krävdes som regel kraftigare doningar. Då användes ett lod med (en sammanlagd) vikt från kanske 50 kilo upp till 100-talet kilo (Sandhammaren 140 kg, Hoburg 400 kg). Lodet med sin vajer kunde "sjunka ner" i ett utrymme i fyrtornet (exempel Hanö) eller i en speciell trumma utanför tornet (exempel Sandhammaren).
Egentligen var det fyrvaktarens muskler som drev fyrlinsen runt. Denne vevade ju upp lodet, som sedan magasinerade och matade ut kraften. Men det var inte bara fyrvaktaren som belastades. Med stor lins krävdes kraftigare urverk. Med högre rotationshastighet krävdes större lod och ett ännu kraftigare urverk. Trots smörjning utsattes det för ett stort slitage.
Lodet bestod av en stång kopplad med en lina till trumman på urverket. Se bilden på lod och vajer för Hoburg fyr. På stången placerades tyngder i form av skivor, ungefär som tyngderna till en skivstång. Materialet var järn. Antalet skivor som behövdes anpassades till varje urverk. Man lade på det antal skivor som krävdes för att få en jämn och pålitlig gång. Ibland hände det att driften av urverket kärvade. Då fick man lägga på ytterligare en skiva eller fler tills gången blev jämn och lugn.
Lod för djupmätning, handlod
Handlodet är den enklaste formen. Själva lodet består ofta av ett halvmeterslångt blyfyllt järnrör. Det väger cirka 3 kg och är förbundet med lodlinan och dess rulle. 2 meter från lodet sitter en knävring, dvs en form av knop för att lod och lina inte skall glida ur handen. Lodlinan är 50 meter lång, på större fartyg 100 meter.
Lodlinan är försedd med markeringar enligt ett visst system:
- vid 10 meter en knop, vid 20 meter 2 knopar osv,
- vid 2 och 12 meter osv ett vitt märke,
- vid 4 och 14 meter osv ett blått märke,
- vid 6 och 16 meter osv ett rött märke,
- vid 8 och 18 meter osv ett brunt lädermärke,
- vid udda meter ett slätt märke (= kort bit av klent tågvirke).
Hur man lodar
Lodningen utförs i lovart och lämpligast från den främre delen av fartyget.
- Lodhyvaren, dvs den person som kastar ut lodet, kransar upp ett antal bukter av linan i ena handen och med den andra fattar han i knävringen.
- Ligger fartyget stilla släpper han lodet och låter det sjunka till botten.
- När lodet tagit botten tar han hem på linan tills den står vertikalt och är sträckt. Då läser han av djupet med hjälp av markeringarna vid vattenytan.
- Gör fartyget fart genom vatten kastas lodet föröver.
- Vid högre fart svingas lodet med hjälp av ett par kraftiga rundsvängar och slungas föröver så långt det går.
- I samma ögonblick släpper han greppet om bukterna.
- Ibland räcker det att få bekräftat att djupet är större än ett visst värde för att ha säker framfart för fartyget.
- Man låter då inte mer lina löpa ut än vad som är nödvändigt för situationen.
Typ av botten?
Handlodets nedre ände är något urholkat och fyllt med talg.
- När lodet tar botten fastnar något av bottenlagret på talgen, eller om det är stenbotten åstadkommer det ett märke i talgen.
- På detta ser man om bottnen består av sten, sand, lera, osv.
- Före varje lodskott, det heter så även när man kastar lodet, skrapar man ren talgen eller byter ut den.
Bottnens beskaffenhet brukar betecknas i sjökortet med
- St _______ sten ej specificerat
- K ________ fast klippgrund, släta hällar
- Bl _______ stenblock med mer än 2 dm diameter
- Kr _______ klapper, sten med 2-20 cm diameter
- Gr _______ grus, små stenar med 2-20 mm diameter
- f Gr _____ fint grus (2-6 mm diameter)
- Sd _______ sand, 0,02-2 mm diameter
- gv Sd ____ 0,6-2 mm diameter
- f Sd _____ fin sand (0,02-0,6 mm)
- La _______ lera. Om ingen färg anges är färgen grå
- Ga _______ gyttja, ofta med svavellukt.
- Sk _______ skal av musslor, snäckor o.dyl.
- Gs _______ gräs eller tångarter
Ekolod och Sonar
Ekolodet bygger på mätning av tiden det tar för en ljudpuls att nå havsbottnen och återvända till fartyget.
- Ljudpulsen sänds vertikalt ner mot havsbottnen från en sändare monterad i fartygets botten.
- I fartygets botten sitter också en mottagarenhet.
- Resten av elektroniken sitter i det instrument där presentationen sker.
- Ljudets hastighet i vatten är känd och i stort sett konstant, vid 15 °C 1440 m/s. Men den påverkas något av temperatur och salthalt.
- Avståndet är därigenom en funktion av tiden.
- Ekon erhålls från planktonrika ytskikt, språngskikt (skiktat vatten pga avvikande temperatur eller salthalt), enstaka fiskar eller fiskstim samt de olika lager av lera eller sten som bygger upp bottnen.
Sonar (tidigare kallad asdic) är exempel på likartad teknik som ekolodet. Sonar sänder med ljudpulser riktade horisontellt och fångar eko från fiskstim, ubåt eller liknande.
- Om man får ett eko avläser man avstånd och riktning till föremålet.
Med sidseende sonar får man en bild av botten åtskilliga meter ut från fartygets kurs.
- Används civilt för sjömätning med mera.
- Används militärt för minsvepning och bottenkontroll.
Lod för hopfogning
Lod med olika arbetstemperatur (smältpunkt) finns för hopfogning av exempelvis elektronik (kretskort), kylare, med mera.
Jfr sjökort, kompass, logg, navigering, bestickföring, död räkning, navigering