Decca Navigator
Decca Navigator, ett för sjöfart och luftfart internationellt använt navigationssystem baserat på radiofyrar. Utvecklat av företaget Decca i England. Sändarsystemet använt för Nordatlanten kallas LORAN C och bygger på samma princip, nämligen hyperbelnavigering. "Sjösattes" vid den allierade invasionen av Normandie.
Utveckling och elddop
1938 uppfann amerikanen William J O'Brien principerna för Decca- systemet.
1940 utfördes under brinnande världskrig de första fältmässiga proven. Detta gjordes i Kalifornien av William J O'Brien tillsammans med H F Schwartz, vilken senare kom att bli chefsingenjör för Decca Company i London. Resultaten överlämnades till det Brittiska Amiralitetet.
1942 gjordes i september en realistisk demonstration för de allierades flotta och militärerna insåg då systemets potential. Systemet hade i England dittills utvecklats under finansiell ledning av Edward Lewis, ägaren till grammofonbolaget Decca. Under militärens ledning kom det att kallas "Outfit QM". De klumpiga mottagarna med utrustning kom att kallas "Blue Gasmeter".
1944, i maj, startades en Decca- kedja på Englands sydkust. Masterstationen låg nära Chichester, den västra slavsändaren låg nära Swanage i Dorset, den östra slavsändaren låg vid Beachy Head.
1944, den 6 juni, fick Decca- systemet sitt elddop då det användes av de allierade vid landstigningen på den normandiska kusten under "Dagen D". Elva minsvepare, fem landstigningsbåtar och två fartyg för hamnförsvar var utrustade med "Blue Gasmeter". I vanliga sjökort hade man lagt in ett numrerat hyperbelnät. Det hela visade sig fungera.
Civil användning
1946 öppnades den i världen första civila Decca- kedjan genom att kedjan på den engelska sydkusten permanentades.
1947 fick systemet internationellt klartecken genom beslut av Internationella Sjöfartskongressen för Radionavigering.
1947 byggdes den danska kedjan, den första fasta Decca- kedjan i Skandinavien. Den hade nr 7B. Den täckte Öresund, Kattegatt och Nordsjön. Den bekostades av Decca i London.
Systemets uppbyggnad
- I närheten av kusterna för det område som skulle täckas stod ett antal radiosändare, en var master, de andra var slavsändare. De sände på näraliggande våglängder och var synkroniserade genom att slavarnas bärvåg var låst till masterns. Mellan två sändare uppstod ett vågnät med hyperbelform (speciell bågform). Längs en sådan båge låg radiovågorna i samma fas. Med hjälp av avläsningar från minst två hyperbelnät kunde man bestämma sin position. För att alstra två nät behövdes tre sändare, som då med automatik kom att alstra tre nät. I speciella Decca- sjökort fanns näten inlagda i "vanliga" sjökort. De olika hyperbellinjerna var i dessa markerade med olika färger (rött, grönt, violett).
- Decca- systemet arbetade på frekvensbandet 70-130 kHz (3 500-4 200 m). Sändarna utstrålade kontinuerliga, omodulerade bärvågor. Avståndet mellan de olika sändarna i en Decca- kedja var 80-110 km. Signalerna kunde tas emot från marknivå upp till högsta höjd för flygplan. Räckvidden var flera hundra kilometer. De olika Decca- systemen täckte sina begränsade geografiska områden, som kunde uppgå till cirka 500 000 km2 vardera.
- Noggrannheten i positionsangivelsen var någon meter om man befann sig nära den tänkta linjen mellan två sändare men blev gradvis sämre ju längre åt sidan man kom. Inom 80 km från mastersändaren var noggrannheten 25 m under dagen resp 190 m under natten på grund av interferens från de reflekterade rymdvågorna från sändarna.
- Masterstationen sände på en specifik frekvens, olika för olika Decca- kedjor. Systemet var uppbyggt så att slavarnas frekvens var avhängig masterns. Om mastern sände på frekvensen 6f sände röd slav på frekvens 8f, grön slav på frekvensen 9f respektive violett slav på frekvensen 5f.
- Sändarna för varje frekvens var vardera på 1,2 kW. De var uppbyggda i moduler där varje block var försett med ett antal reservenheter för att tillförsäkra systemet en mycket hög driftsäkerhet. Den första utrustningen var helt uppbyggd på elektronrör. I en sändare Mark 5 satt inte mindre än 72 stycken rör i vardera av de dubblerade slutstegen. Genom firma SATT i Stockholm utvecklades senare transistoriserade slutsteg. Senare kom även styrstegen att transistoriseras.
- I närheten av mastern för varje system fanns en kontrollstation, som avlyssnade de i systemet ingående sändarnas signaler. Om dessa på något sätt avvek från vad de skulle vara sändes styrsignaler till dessa för att komma till rätta med avvikelsen.
Sändarantenner och strömförsörjning
- Antennerna för sändarna bestod av tre horisontella, parallella kopparlinor uppspända mellan tre i rad 50 m höga stålmaster placerade med ett inbördes avstånd av 100 m. Masterna var traditionellt stagade med wire. Jordnätet utgick från den mittersta masten genom att 100 stycken 100 m långa kopparlinor var strålformigt utlagda och nedgrävda till ett djup av 0,6 m i marken. Antennen matades från den mittersta masten.
- Strömförsörjningen togs från det allmänna kraftnätet genom att transformator och likriktare matade buffertbatterier. Dessa system var dubblerade. Batterierna matade i sin tur utrustningen med elkraft.
- I händelse av strömbortfall på det allmänna nätet hann två dieselgeneratorer att starta upp innan batterierna tappade kraft. Vardera motor drev sin 35 kVA 3-fas generator, som försåg batterier och utrustning med kraft.
Utrustning ombord
- För Decca- systemet hade navigatören en apparat med fyra inbyggda mottagare, var och en inställd på våglängden för "sin" radiofyr. Apparaten hade tre skalor, sk deccometrar, en för resp hyperbelnät. Skalorna hade färgerna rött, grönt resp violett. När navigatören var under förflyttning läste han av de tre skalorna på apparaten, lade ut värdena i Decca- kortet och hade därmed sin position.
- I tidig version av Decca- systemet fick navigatören göra en grovinställning av utrustningen för att få den att visa rätt. När navigatören var på en känd position, t ex i hamn, läste han i Decca- sjökortet positionsvärdena för sitt läge enligt hyperblarna och ställde in skalorna i mottagaren enligt dessa.
- På senare versioner ställde apparaten in sig själv.
- Mark 5 var beteckningen på de första mottagarna för kommersiellt bruk. De var bestyckade med elektronrör. Enheten, som innehöll kraftförsörjning och mottagarna, var separat och via kabel förbunden med visarenheten, vilken innehöll tre "urtavlor", deccometrar, en för vardera rött, grönt respektive violett hyperbelnät. Visarenheten innehöll även en fjärde urtavla, för lane-identifiering samt nio signallampor som visade inkopplad kedjas nummer.
- Mark 12 var benämningen på nästa generation mottagare och var också uppbyggd i två delar. Med denna var mångtydigheten eliminerad om vilken hyperbelbåge man var på.
- Mark 15 var en mottagare framtagen för flyget.
- Mark 21, som var transistoriserad, var den sista modellen lanserad av företaget Decca. Decca hade som policy att hyra ut mottagarna och på så vis ge en årlig intäkt för att bekosta driften av sändarsystemen.
På 1980-talet hade företaget Philips i Danmark vidareutvecklat elektroniken i mottagaren så att denna gav direkt visning i latitud och longitud. Särskilda Decca- sjökort behövdes då inte längre. Denna mottagare köptes av brukaren och var överkomlig i pris. Den var transistoriserad och tillverkades i mer än 10 000 exemplar. Den användes i yrkessjöfart och fritidsbåtar.
- LEAB i Lövånger utvecklade också ett par modeller som bl a Marinen använde.
Decca och Sverige
1947 beställde Sverige sin första Decca-kedja. Den beställdes av Sjökarteverket inom Lotsverket och kom att användas för sjömätning. Sändareffekt 600 W, masterfrekvens 88,516 kHz. Masterna var 30 m höga. Den ställdes till en början upp på smålandskusten. Sändarna var inrymda i flyttbara bodar. Mastern placerades i Skedshult, röd slav i Fårbo och grön slav i Tystberga. Kontrollstationen placerades i Gränsösund vid Västervik.
1948 började sjömätningsfartyget Gustaf af Klint att arbeta med sjömätningar utanför smålandskusten med ledning av positioner erhållna från denna kedja.
1951 flyttades Sjökarteverkets kedja för att användas för sjömätning av området vid södra Gävlebukten. Mastern placerades på Iggön utanför Gävle, grön slav på norra Gräsö, röd slav på Hornslandet utanför Hudiksvall. Kontrollstationen var placerad vid Axmarviken norr om Gävle. Även det finska sjömätningsfartyget Nautilus använde Decca-kedjan för sjömätning utanför den finska kusten.
1955 startade försvarsmakten utbyggnaden av Decca-systemet i Sverige. Kontrakt skrevs mellan Marinförvaltningen och Decca i London, vilka bekostade 3/4 respektive 1/4 vardera. Total investeringskostnad 1,3 MSEK. Marinen köpte för 0,75 MSEK 50 mottagare MK 5, vilka annars normalt hyrdes ut av Decca till en kostnad av cirka 5 000 kr/år. Se riksdaler.
1956 flyttades Sjökarteverkets Decca- kedja till södra Bottenviken. Master och kontrollstation placerades på Sörmjöle. Slavarna placerades på Ultrå utanför Örnsköldsvik respektive på Holmöarna. Kedjan användes för sjömätning.
1957 öppnades den Norra Östersjökedjan. Denna hade mastern placerad i Nynäshamn, röd slav på Rådmansö, grön slav på norra Gotland i närheten av Fårösund, violett slav vid Björkvik innanför Nyköping. Masterfrekvens 84,825 kHz. Decca-kedjan hade nr 4B. För kedjans drift var 12 man anställda.
- Sjömätningsfartyget Gustaf af Klint upptäckte med hjälp av denna att Gotland låg 200 m fel, dvs låg fel på sjökortet. Norra Östersjökedjan var den 11:e Decca- kedjan i drift i världen. 5 000 fartyg, varav cirka hälften fiskefartyg, var då utrustade med mottagare för Decca.
1959 flyttades Sjökarteverkets Decca- kedja ånyo. Denna gång till Bjuröklubb utanför Skellefteå, Kallax by respektive Haparanda. Sjömätningen av Bottenviken slutfördes.
1962 såldes Sjökarteverkets Decca-utrustning tillbaka till Deccabolaget i London.
1961, den 1 juli, övertog Sjöfartsstyrelsen driften av Östersjökedjan. Den hade till dess drivits av Navigatorservice AB.
1962, januari, byggdes den Norra Östersjökedjan om från sändning enligt MK 5 till MK 10 med multipuls. Den för MK 5 helt rörbestyckade utrustningen hade under åren 1957-1962 bara varit utslagen i sammanlagt 1,5 minuter.
1962, den 28 juni, öppnades de två Norrlandskedjorna, vilka täckte Bottenviken respektive Bottenhavet. Total investeringskostnad 5,8 MSEK. För Bottenvikskedjan med nr 5F var mastern placerad i Lövånger, grön slav i Kallax, violett slav i Järnäs samt röd slav på finska sidan av Bottenviken, i Gamla Karleby. För Bottenvikskedjan med nr 8C var mastern placerad i Njurunda, röd slav i Skutskär samt grön slav i Järnäs, vilken alltså blev gemensam slav för de båda kedjorna.
1962 fanns 18 Decca-kedjor i drift i världen. 7 000 fartyg, varav 600 svenska, var utrustade med mottagare för Decca. Utanför Europa fanns Decca-kedjor i Persiska viken, Indien och i Kanada.
1965 monterades på Stora Fjäderägg mast för Decca.
Utbyggnad
1967 öppnades Skagerack-kedjan, som täckte Skagerack och Vänern. Mastern var placerad i Fjällbacka i Bohuslän, grön slav i Valda nära Kungsbacka, violett slav vid Årjäng i Dalsland för att täcka Vänern samt röd slav på norska sidan av Skagerack, vid Jomfruland i Sydnorge. Masterfrekvens 85,900 kHz.
- Decca- kedjan hade nr 10B. Beräknad investeringskostnad 5,2 MSEK.
1968, januari, öppnades Decca- kedja nr 9B utanför Holland och Belgien. Den tidigare tyska kedjan 9B slutade samtidigt att sända.
- En annan tysk kedja med nr 3F avsedd huvudsakligen för flygnavigering öppnades.
1968 öppnades de 5 norska Decca- kedjorna, nr 0E, 4E, 9E, 3E respektive 7E, vilka gav täckning från Stavanger till Nordkap.
1969 öppnades den finska Decca- kedjan nr 6E för Finska viken.
- Vid denna tid fanns 15 000 Decca- mottagare i bruk i världen.
1970, den 14 augusti, öppnades den Södra Östersjökedjan. Mastern placerades i Holmsjö i Blekinge, röd slav i Burgsvik på södra Gotland samt grön slav på Sandhammarens fyrplats på Skånes SO kust. Masterfrekvens 84,100 kHz.
- Decca- kedjan hade nr 0A. Beräknad investeringskostnad 5,5 MSEK. Kedjan motiverades av fisket.
- Utbyggnad av en tredje slavstation placerad i Polen diskuterades men kom aldrig till stånd.
1970 flyttades sändningen från röd slav för den Norra Östersjökedjan från Rådmansö till Åland för att där ge ökad täckning.
1970 öppnades 5 Decca- kedjor i Sydafrika samt 1 i Australien och fler planerades där.
- I Japan var 3 under byggnad och 2 var öppnade.
- I Indien diskuterades modernisering av 2 kedjor.
- I USA öppnades 1 kedja utanför Los Angeles (provades i tre år) och 1 fanns i New York för helikoptrar.
Som flest
1979 fanns 24 Decca- kedjor i drift i Europa från Gibraltar till Nordkap.
- 7 av dessa fanns på Irland och de Brittiska öarna.
- 12 av dem fanns i Norden (se kartan).
1981 fanns 51 Decca- kedjor i drift i världen.
1987 var 41 Decca- kedjor i drift i världen.
Avveckling (Sverige)
2000, den 1 januari kl 0100, stängdes i Sverige alla Decca- kedjor för alltid. Decca hade då blivit omsprunget av den tekniska utveckling av andra elektroniska navigationssystem, främst GPS och radar.
Studiebesök
Studiebesök september 2000 med Svenska Fyrsällskapet
--- --- --- --- --- --- --- ---
Länkar
- Deccatiden i Sverige 1947–2000. Klicka här Lars Malmquist, Sjöfartsverket. (2,4 MB)
Jfr fyrjouren, Stora Fjäderägg, Bjuröklubb, Sandhammaren, fyrskepp, fyr, radiofyr, riktad radiofyr, pejlstation, radiopejl, markvåg, morsealfabetet, bäring, radiofrekvens, TRANSIT, GPS, D-GPS, Glonass, Galileo, LORAN, Decca Navigator, TORAN, SYLEDIS, Consol, Epos, radar, racon, radionavigering, Grimeton, telegraf, telefon, gsm, navigering, astronomisk navigation.